Klockan är strax efter 15’00. Jag har precis pratat i telefon med mamma. Hon var i stan och käkade lunch ute i solen, jag låg i min säng med neddragna persienner och vältra mig i min ångest. Ensam, rastlös och förkrossad efter att jag hade missat min tvätttid och likaså den enda möjligheten att tvätta denna månaden. Och just då, då när livet känns som värst och snoret rinner som mest ringer min mobil. Det var han, Jens. Åh Jens.

Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet. Jag vet bara att jag är lika snorig som innan, inte lika arbetslös bara.